LILLIS STUDIE BLOGG

När jag läste texten av Daphne Arbouz började jag ofrånkomligen att tänka på mina barnsbens partner-in-crime. Min två år äldre kusin Eric. För att vara kusiner var vi väldigt nära varandra, både fysiskt och psykiskt. Vi bodde i samma trygga kvarter där nästan varje granne var någon man kunde fråga om att låna toaletten, knacka på för att be att få ha dansuppvisningar hos i vardagsrummet eller bara använda deras trädgård som genväg för att snabbare komma hem när mamma ringde och sa det var mat. 

Min mamma, Marie, och Erics pappa, Ulf, var syskon och de hade alltid haft en kärleksfull och nära relation så det var nog inte en slump att dem i vuxen ålder bodde på replängds avstånd ifrån varandra. Våra familjer var så lika varandra. Vi åt samma husmanskost  (även om min mammas version i större utsträckning baserades på pulververtionen), lekte samma lekar, gick i samma simskola, grundskola, skrev i samma vänskapsböcker, delade samma mormor/farmor och ibland även samma säng.

När man frågade oss när vi ville bli när vi blev stora skiljde sig Erics svar från mitt på ett sätt som jag inte behövde reflektera över. Han ville bli koreansk FN-soldat. 

För Eric är inte född i Sverige. Ulf och Karin är inte hans biologiska föräldrar och även om hans fem år äldre syster även hon kommer från Sydkorea så är hon inte hans biologiska syster. Jag kanske inte var den skarpaste kniven i lådan, men jag var heller inte dum. Klart jag såg att min kusin hade ögonlock som inte såg ut som mina, att hans gyllenbruna färg på armarna var kvar även på vinterhalvårets mörka tid när min huds melatonin bleknade bort och mest gjorde att jag snarare liknande den vita snön på marken. Men för mig var de yttre skillnaderna inte något som skiljde vår samhörighet i samhället åt. 

Men för Eric gjorde det det. När han sa att han ville bli Koreansk FN-soldat var just det första adjektiva prefixet som gjorde den stora skillnaden. Även om han kom till Sverige vid bara några månaders ålder, var det en så mycket större del av hans identitet än vad jag vid tiden kunde förstå. Våran ryggsäck var fyllda med nästan precis samma saker och erfarenheter, väskan han bar på hade precis samma funktioner som min. Inte kunde väl märket på dem spela så stor roll? 

Det tog tid för min kusin att bejaka sin bakgrund med Koreanska rötter i en så Astrid Lindgren-lik svensk uppväxt. Idag pryds hans armar med stora svart-gröna tecken för hans Koreanska namn, Soo nam Kim, en kompass och en karta centrerat över Koreahalvön samt en realistisk avbildning på Roms historiska byggnad Colosseum. 

Hur påverkar vetskapen av detta det didaktiska men också relationella arbetet som lärare i klassrummet? Något akademiskt svar har mina hjärnceller inte lyckats mejsla ut för jag upplever att jag stöter på ett problem hur jag än vrider och vänder på det. Hur är det att vara "utanför", att inte tillhöra normen, att uppleva att på ett negativt sätt värderas och kategoriseras efter hegemonins vithet? Självklart står jag inte utanför rasifieringen, jag medverkar och är en del av den hela tiden. Men eftersom jag kategoriseras som vit tror jag att mycket slinker mig förbi, medvetet eller omedvetet. Mina erfarenheter är också så vita, så homogena. Mina perspektiv behöver breddas, min erfarenhet utökas och då inte bara dyka djupare inom områden jag redan tangerat. Jag tror att en lärare för att utveckla kunskaper och sin profession som pedagog i ett multikulturellt samhälle inte enbart kan vända sig till böcker utan också måste praktisera i ett sådant. En erfarenhet jag ännu inte fått under mina veckor på praktik.