19.01.31 VFU vecka 2
Nu har jag landat lite från igår. Känns inte alls lika jobbigt och jag tänker mer på hur jag som lärare ska hitta en tydligare och tryggare roll.
Idag intervjuade jag tre elever i årskurs två. Jag frågade dem hur de såg på betyg och bedömning.
Det tyckte att det var ganska luddigt vad som betygssätts och vilka uppgifter. De verkade inte känna att helheten i kursen bedöms utan att vissa moment blir betygsatta medans andra inte vägs in i bedömningen. Däremot ansåg de att nationella proven och framförallt i engelskan var den tyngsta delen av betyget. De kände sig helt säkra på detta.
När jag frågade om de hade någon insyn i hur de låg till i kursen och hur de skulle arbeta om de ville ta sig till ett högre betyg svarade dem nästa i samklang - då får man ta i mer! Alla vara överens om att de hade en magkänsla för hur de låg till i kurserna, sällan blev de överraskade när slutbetygen kom. En elev sa:
- Men visst hade det varit skönt att ha lite mer transparens kring vad vi blir bedömda i. Lärarna presenterar kunskapskraven en gång per år men vi fattar ju ingenting av vad de betyder eller hur vi ska göra. Det är väl egentligen inte så svårt så sätt, tar man i mer och engagerar sig så når man ett högre betyg. Men i andra ämnen är det svårare som tex svenskan. Jag pratar ju svenska och övar undermedvetet på det varje dag, men hur jag ska göra för att nå ett högre betyg, det fattar jag inte. Dom där orden (progressionsorden) är ju omöjliga att förstå.
Jag frågar hur viktigt betyg är för dem och om betygen också har en betydelse för deras identitet (att tex se sig om en A-elev, att se sig som en E-elev).
- Alltså, det är ju viktigt. Men jag försöker tänka på att det är att lära sig något som är det viktigaste, inte vilket betyg man får, svarar en av dem.
Alla var dock överens om att betygen var viktiga för deras fortsatta framtid, vilket jobb de kan få och vilket utbildning de kan ta sig in på. Här började också en spännande diskussion kring om alla var tvungna att vara framåtsträvande personer för att kunna arbeta. Om normen är att vara så effektiv som möjligt. Åsikterna gick isär men var spännande att lyssna på.
Jag frågade om de skulle kunna tänka sig att gå i en skola utan betyg och hur detta i så fall hade påverkat deras insatser i skolan. Först var de lite kluvna men kom fram till att de förhoppningsvis ändå ville lära sig.
- Visst är det betygen som styr om jag kommer prestera i skolan eller inte. Men det hade varit skönt att bara utan press få lära sig, testa lite. Men betygen är ju väldigt viktiga för mig, jag vill ju bli arkitekt.
När vi gick vidare och pratade om betyg i relation till deras självbild svarade dem:
- Man vill ju visa vad man går för. Både för mig och för andra. Och jag blir ju ledsen om jag inte tex får ett C när jag vet att jag har jobbat hårt för det.
- Å andra sidan kan man ju få bekräftelse på annat håll, lägger en annan till. Om man för stunden har en flick- eller pojkvän kanske man inte känner att man behöver den där bekräftelsen i skolan. Men om man är ledsen och så kanske de blir viktigare att få den härifrån.
Vi avlslutar vårt samtal med att prata om ifall skolan lär dem att vara människa. Betydelsen av frågan lät jag dem tolka själva, vilket jag öppet sa. Frågan blev nog lite för stor och öppen men ändå intressant och personlig för dem. De tyckte inte att skolan ska fostra och bestämma vad man ska göra och tänka, de menade på att de ändå så pass “gamla” nu. En annan tyckte att det var konstigt att de inte fick uttrycka sina åsikter utan att skolan bara ville att de skulle vara demokratiska hela tiden. Jag försökte be eleven utveckla föra att försöka förstå men lyckades inte riktigt.
Jag tackade för att de ville ställa upp på intervjun. De sa att tyckte att det var roligt att fundera över frågorna!
Jag diskuterade intervjun senare med min LLU. Hon sa att detta var elever som ofta brukar diskutera och som dessutom är relativt högpresterande elever. Jag vill därför göra om intervjun med andra elever för att se om de tänker olika kring betyg och bedömning.