LILLIS STUDIE BLOGG

 Underworkshopen delades vi in i fyra grupper. Varje grupp ställde sig vid ett bort fullt av fotohistotiska bilder fårn kända fotogarfer eller händelser. Vi fick sedan i upp gift att hitta bilder enligt instruktioner. Vid ett tillfälle skulle vi plocka fram bilder som liknade varandra, en annan gång bilder som var komponerade övervägande efter ljuset. 
Den tredje gången valde vi bilder som kunde användas i reklamsammanhang. Det var spännande att se hur fotografierna så lätt kunde ändra sin berättelse beroende på om de sattes i ett dokumentärfotogarfisk kontext (som de flesta bilderna var tagna i) eller att sätta dig ett märkes loga och tänkta sig en slogan.

Övningen tycker jag knöt väl samman med de kritiska förhållningsätt som jag tycker Broomberg och Chanarin tar upp på sin uträllning just nu på Hasseblad. I ett samhälle där många bygger sin information eller faktainhämntning på klickbara bilder på nätet eller tilltalande, förföriska bilder på reklamskyltar, är det viktigt att fundera kring fotografi som sanningsenligt medie. 
Vi tar allt för ofta för givet att de fotografiet visar var de som hände, att de är just den berättelsen den beskriver. Men den berättelsen som vi inte känner till är den som censureras av fotografen genom urval av vinklar, fotograferingstillfällen och bildurval i efterarbetet. Med de så visar de fotografierna faktistk bara en del av verkligenheten, och bara den som fotografen upplevde där och då. Att fånga en situation eller en händelse genom i kamera är komplext. Bilden är ju tagen med t.ex. bara en 1/125 sekund. Hur fångar man en hel berättelse på så kort tid?

På ett liknande sätt tror jag man kan arbeta i skolan för att undersöka fotografin som sanning och att lära sig att ha ett kritiskst förhållningsätt till bilder som vi ständigt matas med.